Dreamcatcher

Hur man ser på sig själv är något man gör varje dag för hela ens liv. Det är viktigt att man trivs med det man ser. Nu pratar jag inte om utsidan eller om att man skulle måste vara pinnsmal för att kunna klassas som vacker. För det tror jag inte på, men det var ju inte det jag skulle säga. Nej, jag pratar om hur man ser sig själv som person. Hur ens personlighet är, hur man bemöter människor och allt annat som hör till självbilden. 

Själv har jag varit väldigt dålig på att kunna se något positivt om mig själv. Jag antog alltid att jag var en annan person än så som jag trodde och att alla jag bemötte inte såg precis allt som jag gjorde. Jag ändrade min personlighet, åsikter och tankesätt beroende på vem jag hängde med. Jag ändrade klädstil, matvanor, färger på nagellack bara för att kunna imponera någon. Jag förlorade mig själv och min personlighet och jag märkte inte ens av det. Som studerande så utvecklades jag inte så mycket. Jag ändrade fortfarande min personlighet och utseende varje gång jag hängde med olika människor. Jag ändrade mina åsikte och saker jag stod för bara för att kunna verka "cool". Som studerande mådde jag inte bra. Jag hade det inte dåligt men jag bara inte trivdes med mig själv och tänkte på allt och inget allt för mycket. Gjorde småsaker till stora saker helt enkelt.

När jag jobbat nu i 3 månader på samma ställe med samma kollegor har jag på något sätt funnit mig själv. På 3 ynka månader. Jag har en personlighet som kommer automatiskt och som jag trivs med. Jag har fått bättre tankesätt och är inte rädd för att säga något jag står för. Kanske jag bara inbillar mig och det bara är en fas eller så påverkar faktiskt jobblivet en så mycket. Kanske för att jag är inte rädd för att vara mig själv när jag är med barnen. Kanske för att det är lättare att vara sig själv med barnen just för att de inte dömer en. De baktalar inte en, de fryser inte ut en. De är barn som är ärliga, snälla och släpper in en i deras liv på ett annorlunda sätt än vuxna. Kanske för att de ser människan istället för alla "fel och konstigheter" som vuxna letar efter för att kunna jämföra sig själva till en. 

Hur har jag då ändrats? Jag har blivit mer bestämd, inte rädd för att säga mina åsikter, inte rädd för att säga nej till något, inte rädd för att göra något som jag själv vill, jag bryr mig inte om vad folk tycker och tänker, jag bryr mig inte om folk tycker om mig eller inte. Jag trivs med mig själv, jag känner mig äntligen som att jag duger såsom jag är. Mina kollegor tycker om mig, barnen tycker om mig och det är viktigaste. Det är ändå dem jag spenderar mest tid med så det är viktigt för mig att kemin mellan alla oss funkar ordentligt. Och det gör den. Det har jag fått höra från alla från min avdelning och från många fler. Det känns bra. Det känns bättre än bra.