Dreamcatcher

Idag tog jag farväl av mina kollegor med en tår i mitt öga och ett ledsamt leende. Denna praktik har varit den bästa jag nånsin haft. Den har gett mig så mycket mer än arbetserfarenhet och inlärning. Den har gett mig tro, liv, ny syn på livet, fina pratstunder, bättre självkänsla, bättre självförtroende och bättre tankar. Egentligen kunde listan bli hur lång som helst men jag väljer att sluta där. 

Jag vet det inte är ett hejdå för alltid, men på ett sätt känns det som så. Jag är inte praktikant längre och kommer troligen inte att vara det igen. Jag saknar redan alla där så det gör ont. Det skär mig i hjärtat när jag tänker på att jag nu kommer att tträffa dem som besökare istället för kollega. Det skär mig i hjärtat när jag inte längre kommer att tillbringa mina dagar med dom mänskorna. Jag har redan tackat alla så många gånger så mina ord är slut men jag kan bara inte sluta skriva. Jag kan inte bara sluta visa tacksamhet. 

 

Det var både ledsamt och glatt idag. Jag tänkte länge på vad jag skulle säga åt mina kollegor så jag nästan grät när jag avtackade dem. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka när jag skulle avtacka min handledare och hans fru Marina. Som jag har skrattat med dem, haft djupa diskussioner med dem, det gjorde det bara svårare. De som alltid uppmuntrat mig. De som alltid stöttat mig och trott på mig. Det var inte förrän de lade märke till mig som jag förstod att jag faktiskt var värdefull. Jag förstod att jag kan så mycket mer än jag visar bara för att de sade det till mig. Jag kände mig säker varje dag när jag kom till kontoret eftersom jag visste jag blir bra bemött.

 

Det var ännu svårare att hålla tillbaka tårarna när jag skulle avtacka min ungdomsledare. Han som jag egentligen jobbat minst med men känt mig säkrast med. Han som alltid lugnade ner mig när jag var nervös. Han som alltid hjälpte mig när jag fick ett problem. Varje ungdomsmöte kände jag mig säker bara för att han lade märke till mig på ett annat sätt än en besökare. Bara för att han sade "du kommer göra det fint" så kunde jag göra min arbetsuppgift ordentligt. Det känns så ledsamt till att återgå som en "vanlig" besökare. Kommer det att kännas likadant nu?

 

Som jag skriver denna text så  rinner en ensam tår nerför min kind. Jag är så ofantligt tacksam så det gör ont. Jag är så fantastiskt glad så det skär mig i hjärtat. Jag visste inte att man kunde känna sig såhär. Jag visste inte man kunde känna sig såhär älskad och värdefull. Tack, alla jag jobbat med. Ni är bäst. ♥