Dreamcatcher

Men tänk om jag inte slipper in då ? Då måste jag ju hursomhelst göra färdigt socionom utbildningen. Men hur går det med alla kurser då ? Alla studiepoäng ? Jag får ju just och just ihop så många poäng det krävs för att få studiestöd. Javisst klarar jag det men för hur länge ? Orkar jag ännu 1 1/2 år på denhär dumma linjen? 

Men å andra sidan vill jag inte lämna min klass heller. Då måste jag ju börja om igen. Akta mig för hur jag är, akta mig för vem jag litar på, skapa nya relationer. Det vill jag inte, jag gillar de relationer jag har nu.

Det känns som att det är för mycket nu. För många tankar i mitt huvud på en o samma gång. Jag funderar på framtiden, skriver, läser, sköter media i kyrkan, har söndagsskola i kyrkan, vikarierar på daghem nu som då, kämpar mot alla sorters känslor och tankar. 

Det gör inget att det är så mycket. Det som är värst är att man inte har någon att prata med. Mina vänner är utspridda, vissa har jag inte pratat med sedan december. De jag träffar så pratar bara om sig själva, sina problem. Men hur är det med mig då ? Kanske jag inte trots allt behöver prata med någon. Jag kanske klarar av allting av mig själv. Jag är stark, jag klarar detta. Det måste jag ju, jag kan ju inte ge upp. 

Att ge upp är ju oacceptabelt. Ja, det är det. En röst i mitt huvud säger "oroa dig inte, allt kommer fixas" medan 20 andra röster försöker få mig att ge upp. Det är såhär mina vardagar ser ut nuförtiden. Dagar fyllda med tiotals röster i mitt huvud på en o samma gång, gråten i halsen, skratten i munnen bara för att dölja allt. Mina händer darrar av oro och nervositet. Mina händer darrar istället för att jag gråter. 

Det är så här det är nu. Kanske det går om, kanske jag får allting fixat. Kanske, kanske, kanske blir allting okej. Jag bara önskar att någon skulle säga "det blir bra, det kommer att bli okej. Jag är här, jag är här för dej."