Dreamcatcher

Kollar igenom och drömmer mig bort till olika platser där allting är frid och fröjd. Till en plats där man kan slappna av, njuta av solsken och inte ha några måsten. Till en plats där alla är vänliga av sig, bryr sig om varandra och tar hand om varandra. 

Dagen har gått relativt snabbt och det närmar sig helgen. Imorgon är det torsdag och då är det förhoppningsvis bibel&bön. Jag behöver nödvändigt få samtala Guds ord med någon, och vem är nu bättre än mina fantastiska vänner i hemförsamlingen? Och så behöver jag få åka någonstans också. Känns som om det är en evighet sen jag lämnade huset fastän jag var borta i helgen. Lyssnar på musik och drömmer mig bort till en stad. Vilken som helst, bara det är vackra människor där. Bara det inte finns åkrar eller traktorer där. Bara det är liv och rörelse i staden så är jag nöjd. Jag är nog ingen lantmänniska har jag kommit underfund med. En stadsmänniska är jag nog så långt det går. Visst, ibland njuter jag av tystheten, stillheten, backarna och det gröna men oj, jag älskar stadslivet så mycket mer. 

Kvällen har gått åt lite nätshopping eftersom man nu fick lön från läger idag. Jag handlade 2 saker, faktiskt helt nödvändiga saker också. Bäst att inte bränna upp alla ens pengar direkt. Jag kollade runt och hitta massa saker jag skulle vilja ha. T.ex, en telefonladdare till bilen, massa sminkprodukter, nya headsets, kläder och skor. Varför vill man ha så mycket mer? Varför kan man inte vara nöjd med det man har? Okej, kanske man faktiskt behöver någonting till ett tillfälle eller något men ni förstår vad jag menar. Framförallt jag vill ha så mycket mer än jag egentligen behöver. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det jag har och endast köpa såna saker som är nödvändiga? Och varför är status och pengar så otroligt viktiga nuförtiden? Som om man inte är värd någonting bara för att man inte har tillräckligt med pengar. Klart du är värd någonting oberoende av pengar! Varför gör vårt samhälle så här? Äh, nu blev det nog flummigt.

Om precis 2 månader fyller jag 21 år. Enligt vårt samhälle är jag då fullvuxen. (visst, eller?) Vill någon ge present så får ni mer än gärna göra det! För det är väl det det handlar om, eller? Höhö. Nämen, det känns helt okej att fylla 21. Fast ja, om jag känner mig fullvuxen är jag nu inte direkt säker på men. Hmm, jaa, sånahär inlägg blir det när man har tråkigt en kväll och känner att man borde uppdatera bloggen.