Dreamcatcher

Dom här sista veckorna är fulla av jobb av olika slag. Jobb med rapporter, jobb med praktiken, jobb med pluggandet, jobb med andra skoluppgifter. Seriestrejken är inledd och andra trevliga saker likaså. Dom här kommande veckorna så minskas det med kaffeträffar, stadshäng och andra grejer jag nu brukar göra. 

 

Några veckor kvar av detta skolår. Några veckor kvar och sen vet man inget. Ingenting om framtiden. Allting är osäkert och så men det känns helt okej. (Läs: massa ångest och orokänslor) Jag förlitar mig på att allting kommer att fixas medan jag själv fixar och duunar så mycket jag kan för att försäkra mig om att framtiden blir bra. Medan man kanske vet att man inte borde så gör man en massa saker. Back-up plan på back-up plan på back-up plan. Så ser det ut nujust. Kanske man inte borde oroa sig så mycket? Men om man inte gör någonting så trampar man ju bara på stället och blir ett misslyckande och lever av staten. Det vill man ju inte, det är ju bara elakt, själviskt, ohumant och idiotiskt. Har man inte kraft att ta hand om sig själv så får man skylla sig själv, eller hur? 

 

Fast ja, inte vet jag. Kanske liiite onödigt att ha 2 reservplaner? Äh, vad vet jag. Jag är hellre förberedd än oförberedd. Jag arbetar hellre ihjäl mig än att människor runt omkring mig snackar skit och tycker synd om mig. Jag skall själv klara mig utan att leva på någon annans bekostnad. Jag vill vara självständig, jag vill vara stark och jag vill uppnå någonting av mig själv. 

 

Det här blev ett jätte flummigt inlägg men så blir det ibland. När alla ens tankar och känslor dyker mot ytan så blir det så. Flummigt.