Dreamcatcher

Min praktikperiod på Sion i Vasa börjar snart lida mot sitt slut. Jag har 4 dagar kvar av min praktik och det betyder att jag har varit 80 dagar här som praktikant. 80 dagar, 12 veckor, 3 månader eller 1/4 av ett år beroende på hur man vill definiera det. 

 

När jag först skulle välja plats så var nog inte Sion det första jag hade i tankarna. Tanken om att komma hit på praktik var egentligen en spontan tanke i sista minuten. Som påriktigt sista minuten, jag ändrade mig just när jag skulle lämna in min önskan om praktikplats till läraren. Det var ett snabbt beslut som kanske inte var så vältänkt igenom så en hel del förberedande och funderingar hade jag nog innan det hela började. 

Den 10:e mars var min första dag som praktikant. Jag var nervös, exalterad, tvivlande, negativ och hoppfull. Jag minns jag tänkte för mig själv "va i helvete ska dehär var till?" just före jag gick in genom dörren. Jag möttes av en glad Marina (en av mina kollegor) som välkomnade mig med ett brett leende och goda komplimanger samt lite information om uppgifter och platsen. När jag kom hem den dagen var jag nöjd och glad med att jag valde Sion som platsen att utöva min metodpraktik. Så nöjd att jag till och med uppdaterade en status på facebook om hur nöjd med valet jag var. 

 

Tiden före påsken var ganska enformigt. Jag vek brev, skrev brev, postade brev, klädde på barnen i dagiset, drack kaffe och planerade påsken. Jag minns att jag var väldigt trött och började tvivla mitt i om jag trots allt hade valt rätt ställe. Jag var säkert så trött på att vika brev så det blev lite negativt men det vände nog i någon svepa. En lärjungaskola började jag på i samma veva och jag var väldigt hoppfull om den. Den var annorlunda än jag tänkte mig och jag blev mer osäker på min tro än någonsin efter lektionerna. Jag blev bara mer förvirrad än vad jag var före lärjungaskolan. Men min handledare/kollega/pastor pratade med mig och hjälpte mig med min förvirring som jag är väldigt tacksam över. Att någon såg mig och pratade med mig. Vilken känsla det är alltså. Visst, många av er vet hur det känns men för mig är det något speciellt. Det är inte ofta som någon kommer fram till mig och säger "hej, hur äre? Vill du prat?" Det är väldigt sällan jag snackar med någon om saker som tynger mig så det var roligt att samtala med någon om mina funderingar. 

Påsken kom och vi hade vår påskkonferens. Jag och Louise hade huvudansvar över cafét och jag tycker vi gjorde ett rätt så bra jobb. Det blev lite missförstånd, lite osäkerhet, lite för dåligt planerat men försäljningen gick helt bra och våra medhjälpare var glada och ställde upp med ett leende. Troligen var alla så stressade så man glömde och tacka och uppmuntra folk men hoppas de förstår. Vi avtackade dem nog sedan efter så ingen glömdes bort på ett sånt sätt utan vi såg nog alla och förklarade vår tacksamhet till dem. För övrigt gick påsken bra. Jag hade både höga förväntningar och inga förväntningar inför påsken. Det låter komplicerat men så var det inte. Jag ville att någoting skulle hända, någonting fantastisk skulle förändra mig men jag ville ändå att inget dåligt skulle hända såsom tvivel eller ångest. Inget stort hände dock men jag kanske insåg någonting som jag aldrig insåg före. Som hur stor Gud är påriktigt. Eller, hur det är att följa Jesus på allvar. Såna grejer insåg jag och det förändrade kanske ingenting då i stunden men det är kvar i mina tankar varje dag och det räknas kanske som en förändring. 

Efter påsken gjorde jag lite tråkigare grejer såsom att städa och organisera. Det var kanske inte det roligaste jag gjort men kanske det nödvändigaste jag gjort. Resultaten blev bra och jag fick bra feedback efter det så jag bestämde mig för att det var en god erfarenhet det också. 

 

När jag tänker tillbaka på hur jag var före praktikperioden och hur jag är nu så märker jag att en hel del har förändrats. Jag vaknar inte längre med tankar såsom "Ush, äre mårne rejj? Ja vill int na ida" eller "faan alltså. Helvete." Numera vaknar jag med tankar som "blää va tröjtt ja er. Men oj, idag skall jag -------, va rolit, jeij!" eller "Undrar va ja får dzera ida, steffi e väl int en på kontori ida? eller eran? nåja, vi tar e som e komber". Alltså, de som inte förstod så vaknar jag hoppfullt, med bättre tankar och ibland (sällan) med ett leende. Jag märker även att jag som person har förändrats. Jag bemöter folk på ett annorlunda sätt än vad jag gjorde före praktiken. Jag har lärt mig att både lyssna och prata. Jag har lärt mig att samarbeta med olika människor, även såna som jag inte kommer överens med så bra eller när jag har en dålig dag. Jag har lärt mig att jag inte behöver vara perfekt för att kunna kalla mig kristen. Jag har lärt mig att Guds nåd är ovillkorlig och att man inte kan förtjäna den, utan att man får den för att Gud älskar oss. 

 

Att lämna platsen och "återgå till livet" är ett svårt steg. Det betyder att jag nu själv måste kämpa med att se det goda i det dåliga. Det betyder att jag inte kommer att träffa sköna människor som jag trivs med precis varje dag. Jag kommer inte att mötas av komplimanger och leenden varje dag längre. Jag kommer att sakna den gemenskapen jag känt här och den goda stämningen man möts av när man kommer in genom dörren. 

Detta år har praktiken varit utmanande, jobbig, hoppfullt, roligt, tröttsamt och bäst. Att vara praktiktant är inte alltid en dans på rosa moln men man växer som människa och utvecklar sin personlighet till någonting som man aldrig trott man kunde. Jag är glad över att jag valde Sion som praktikplats i sista minuten. Jag är tacksam för varje människa jag fått träffa, varje samtal jag haft med mina kollegor. Jag är tacksam för att människor har orkat med mig när jag haft en dålig dag och varit sur och nedstämd. Jag är tacksam för alla komplimanger jag fått och uppmuntrande folk har gett mig. Jag är tacksam för att jag fått ta del av en gemenskap jag inte en visste fanns. Att känna sig älskad istället för hatad är känslan jag har varje gång jag kommer hit. Jag är tacksam för att min handledare/kollega/pastor förstår mig och vet hur jag fungerar. Jag är tacksam för fina lunchstunder och kaffestunder. 

 

Jag har trivts här som praktikant. Men jag kan säga att jag trivs ännu mer att komma hit som besökare. Det glädjer mig att folk tar emot en med sån positiv attityd. Jag har aldrig känt mig så hemma som jag gör här, i denna församling. Det här är mitt hem.