Dreamcatcher

När jag var liten så fantiserade jag om fina kamratförhållanden, fina kompisgäng och ett fint liv. Mitt liv berikas av mina kollegor och min familj just nu. För en tid sedan så slutade jag med att ta kontakt med folk som aldrig tar kontakt med mig och det var ett nyttigt beslut. Men jag insåg också att jag lämnade med så gott som inga vänner kvar. Vad kan man kalla som vän då? Dom som man träffar nu som då? Eller såna man kan prata med om vad som helst? Eller såna som man känner sig trygg med oh kan vara vem som helst med?

Jag lever mitt liv för mig själv, ensam och så har jag tyckt om. Men, det finns dagar när man önskar man hade någon att prata med. Någon man kunde ringa och bara klaga om allt eller bara berätta om hur dagen har varit. Någon som man vet, tycker om en och faktiskt kämpar för att vara i ens liv. Jag har inte en vän som jag kan gå tillbaka i tiden med och minnas om hur mycket vi har varit med om under åren. Eller någon som ringer åt mig spontant och vill hänga. Eller någon som skickar meddelande åt mig och frågar hur min dag har varit. Jag har heller inga som dyker upp vid min lägenhet utan varsel. I och för sig så kommer ingen till mitt fastän jag bjuder dem heller. Jag insåg idag att livet inte alltid är perfekt. Jag insåg idag att livet aldrig kommer att vara perfekt. Jag drömmer om ett liv där jag mår bra, jag har vänner, äkta vänner i mitt liv. Drömmer om ett liv där jag inte är den personen jag är i denna värld.